Jag saknar min barndom. Slippa allt detta med mat, tankarna, kaloriräknandet, problemen. När det värsta man bråkade om var vilken figur man skulle vara när man lekte, när tankarna om att de som alltid varit ens närmaste vänner skulle försvinna inte fanns, när man grät för att man skrapat upp knäet, inte för att man skrapat upp sig själv och man inte hade ett stort, tomt hål inom sig som bara växer och växer. Som tar över allt mer och säger att man inte är perfekt längre, inte fin, bara tjock, ful och äcklig. När pengar inte var ett problem och det värsta som kunde hända var att mamma kom och hämtade en försent på dagis eller skolan. När man inte ens hade tanken på att en person i närheten skulle dö, och döden var ett näst intill okänt begrepp. Jag saknar det. Och efter en vecka av kärlek, i år igen, har jag ännu ett perspektiv på livet. Ännu ett sätt att se på saker och ting. Och jo. Jag är tillbak nu.