Forever alone.
Det är så himla tydligt att jag inte har några riktiga homies längre. Alla har sina egna gäng, och så kommer jag där - en liten jäkel som dras mellan alla. Jag är med folk från parallelklasser, dras mellan gäng i min klass. Jag passar inte in någonstans.
Återigen ställer jag mig då frågan - är det mig det är fel på? Kan jag inte hålla mig till ett par homies? ATM, har jag nästan inga nära vänner. Bara en massa flyktiga. Inga som jag kan sitta uppe och snacka hela natten med, bara sådana jag kan sova över hos. Åh. Vad är det för fel på mig?
Är det så att ingen vill vara med mig hela tiden, för att jag är påfrestande? Fet? Ful? Är jag så äcklig att det inte går att vistas utomhus med mig? Är jag verkligen så hemsk? Svaret på frågan är JA. Jag är så hemsk. Hur kommer det sig annars att det alltid är just de fyra, eller de tre, de två? Jag fins inte alltid med. Det lilla gröna monstret river i mig, det sliter, biter, drar. Det förstör mig inifrån. Det river upp ett stort hål i min bröstkorg, ett hål som redan växt sig för stort. Ett hål som inte kan lagas.
Det är de fyra - de fyra ska åka på roadtrip i sommar, till deras olika landställen. Jag har också ett landställe. Hallå? Någon? Nehe. Ni fyra. Som vanligt. De fyra firar varandras födelsedagar. De fyra tackar varandra. Jag fick inget tack, trots att jag också var en av de som fixade. Jag fick inget tack. Bara ett hejdå. Varför bjuder ni ens in mig någon gång ibland? Det är ju så tydligt att ni inte vill ha mig där. Det är så tydligt att jag inte är önskad. Jag vill bara bort här ifrån. Nu, tack. Ner till släkten, Skåne, sommarvärmen. Ner dit, där jag kan börja om. Sluta faila som jag gör nu. Jag vill inte vara femte hjulet längre, även om det alltid är det jag blir. Femte fucking hjulet, den som alltid blir över. De har redan delat upp sig två & två. Så kommer jag där och förstör. Förstör deras fina parindelning. Förstör är det jag gör bäst, det är det jag är bra på.
Kanske borde jag bara försvinna. Bort. Från allt. Från er. Kanske skulle det bli lättare. Ni skulle slippa låtsas gilla mig, för jag skulle inte finnas mer. Ni skulle sluta behöva fakea. Låtsas. Leka. Spela teater. Ni skulle kunna vara som vanligt. Utan en tanke på mig.
Orkar inte mer.
Anonym, åter igen.
Ja, haha. Kul att du kollat så långt bak i arkivet. c:
Nejmen ja, anledningen är fortfarande att jag ska tatuera mig i höst, men. De fem.. största anledningarna var de jag räknade upp innan, i alla fall atm. Fast tatueringen är fortfarande bland de första.. Hm. Sex punkterna i så fall. :)
Morgonens första tanke.
Min mage kurrar.
Lycka.
Sista skoldagen jag faktiskt behöver ha.
Förvirring.
Snart behöver jag aldrig komma tillbaka till den sketna här sktena skolbyggnaden, snart går jag frivilligt till skolan.
Jag har kontroll över mitt liv. Helt.
Jag behöver teoretiskt sett aldrig gå in i en skolbyggnad igen.
Jag är verkligen fri.
Jag kommer sakna min klass.
Sorg.
Men jag kommer få en ny.
Rädsla.
Helt ny start, utan att det förflutna förstör.
Hopp.
Jag kommer få sommarlov tjock, men i höst - då ska jag vara smal.
Jag kan.
Jag passar i klackar, men klackarna passar inte mig.
Orkar inte, behöver bara skriva av mig. Jag mår dåligt, idag är ingen bra dag. Inte alls.
Imorse åt jag frukost. Ett misstag. Även om jag endast åt en dl yoghurt på 85 kcal, kom jag på att jag hade hkk. Och att jag var tvungen att gå. Där trodde jag att det skulle bli köttfärspaj, men nej. Det blev pizza. Tre olika. Eller ja, fyra för att vara exakt. Och man skulle äta en bit av varje, det vill säga.. innan lunch hade jag fått i mig minst 600 kcal. 600. Sexhundra. Redan där mådde jag dåligt. Ana grät. Greger var nöjd.
Senare, kom i alla fall en bra sak - nu har jag MVG i alla NO-ämnena. Grattis till mig, alla nöjda? Nej. Jag skulle givetvis försöka få MVG i musik också, bara.. för att jag ville. Om jag inte provat, hade jag mått dåligt över det med, så varför inte? Så där satt jag. I två timmar. Ibland pratandes med en kille i min klass, ibland sjungades för mig själv. 5 gånger sjöng jag för min lärare. Men nej. Fuck it, orkar inte. Tårarna var seriöst nära på att komma efter femte gången.
"VG+, helt enkelt" var min musiklärares kommentar. Många grova tankar fanns i mitt huvud atm, och tårarna var såhär nära på att komma. Verkligen. Nära. Jag kände dem. Men jag ville inte gråta. För guds skull, det var bara ett betyg. Kan vi ju låtsas.
"Är allt okej?" var hans följdfråga. Men nej, det är inte okej.
"Ja."
Sedan gick jag, surandes och kunde endast koncentrera mig på att inte börja gråta i skolan av alla ställen, mot skobutiken som var mitt nästa mål. På vägen gick jag förbi Buylando, och vad är bättre än att tröstäta? Att inte göra det. Men så tänkte ju inte jag. Inte Greger heller. Godis köpte jag, åt upp allt. Sedan, i skobutiken, provar jag två par skor. Väger mellan dem. Och de jag ville ha mest, mina små älsklingar - passade inte. Ångest och skit. Var seriöst kär i de skorna. Hatar att ha såhär små fötter, hatar att se ut såhär, hatar mig själv. Min kropp är den värsta. Imorgon är det bal. Jag har ångest, min klänning var ju lite för liten. När jag kom hem tröck jag dessutom i mig 4 mackor. Ligger väl på cirka 5000000 kcal? Det är vad det känns som i alla fall. Och jag orkar verligen inte. Vill lägga mig ner och dö.'
Behöver en paus. På riktigt, från livet här, från allt. Mat. Min familj. Skolan, framför allt. MIn kropp. Vill bara.. försvinna in i mig. Kanske håller jag på att bli sjuk, som mamma påpekade. Kanske sluter jag mig för mycket i mig själv.
Gråtkänslan är i alla fall borta för tillfället. Men den lär återvända, trots att jag hatar att gråta. Så mycket hatar jag mig själv, att jag vil göra det jag hatar att göra allra mest. Gråta. Visa min svaghet.
Dessutom kräver alla mina närmsaste kompisar alltid kärlek. Vad får jag? Inget. De påstår att jag inte bryr mig, är dryg osv bara för att jag inte svarar på alla samtal eller alla mejl eller sms. Bara för att jag inte svarar efter högst fem sekunder. Jag orkar inte med dem. Låt mig ha ett annat liv, låt mig koncentrera mig på mig själv för en gångs skull. Och bara mig, inte någon annan. Jag orkar inte det. Jag orkar inte höra mer på era bekymmer och hemskheter, jag är inte eran fkn psykolog. Låt mig vara. Jag orkar verkligen inte för tillfället. Orkar inte med alla mina bekymmer, mina känslor, mina tankar när jag dessutom måste ta itu med era. Det är fan inte sjyst på något sätt. Inte något alls. Fuck off. Låt mig vara. Låt mig dö. Snälla. NU.
Hela världen gråter
Ni vet känslan när hela ens personliga värld rasar samman?
Ens föräldrar berättar att de ska skiljas, den ena har träffat en ny. Man har blivit pälsallergiker och måste sälja sitt älskade djur. En nära vän ska flytta till en annan stad, kanske till och med ett annat land. Det är ingen stor grej för alla andra, men den egna världen.. den rasar samman. Under fötterna. Man faller, faller, faller. Det tar aldrig riktigt slut.
Det är så det känns. Hela min personliga värld, en av dem, har rasat samman.
Det var en sådan dag idag. Nyss. För en timme sedan. Nästan exakt.
En av mina världar, min träningsvärld, har rasat samman. Tränaren som jag har, och har haft i fyra/fem år, ska sluta. Två träningar kvar, sen är det slut. Över.
Han är som en extrapappa - en man driver med all the time, men som man samtidigt kan berätta allt för. Alltså, om jag inte vill prata med mina egna föräldrar om något, typ att jag gillar att röka, så finns han alltid där. Alltid. Han skvallrar inte heller. Han är en av de få vuxna som tar mig seriöst. Han har en plats i mitt hjärta, det värker där. Jag går från att ha träffat honom nästan tre gånger i veckan till att inte träffa honom alls. Det gör ont. Faktiskt. Jag får en liten dålig känsla i magen, och det känns som att vädret lider med mig. Det gråter. Jag med, men jag gör det tyst. Inombords. För ingen här förstår. De har inte tränat gruppträningar på jättelänge, de har inte samma grej. Jag har vuxit med min träning, med den gruppen och tränaren jag har. Jag har seriöst haft stora motgångar med dem. Att han sa det så lugnt "jag kommer sluta".. Hela min värld. Poff. Borta. Där står jag, i ett hål. Ett mörkt hål. Vilken vuxen ska jag nu prata med?
Ingen. Jag är ensam.
Helt ensam i mörkret.
Förlåt för två helt irrelevanta och överdrivna inlägg. Men jag har lite överdrivna känslor för vissa saker.
Det gör ont
Det är töntigt, jag vet, men att se ditt namn övert på online-listan på ansiktsoboken.. Det gör på ett sätt ont. Jag kan inte säga hej. Jag kan inte, vi har inget att prata om längre. Varför blev det så stelt? Jag sakna våra sena nätter framför videocameran, jag saknar att kunna prata med dig överhuvudtaget. Bara säga hej.
Men obviusly är det över. Det som inte ens fick en start. På grund av mig? Eller på grund av dig? Jag vet inte. Mest mig, kanske. Om jag vetat att det var så här det skulle se ut, hade jag aldrig sagt som jag gjorde.
Jag vet inte ens om du var seriös. Åh, det är så.. konstigt. Det du skrev, menade du det? Eller var det bara ett elakt skämt?
Orkar inte. Jag vill bara att du ska se och förstå. Men det kommer ju aldrig hända. Du vet inte ens om att jag finns längre.