Hela världen gråter
Ni vet känslan när hela ens personliga värld rasar samman?
Ens föräldrar berättar att de ska skiljas, den ena har träffat en ny. Man har blivit pälsallergiker och måste sälja sitt älskade djur. En nära vän ska flytta till en annan stad, kanske till och med ett annat land. Det är ingen stor grej för alla andra, men den egna världen.. den rasar samman. Under fötterna. Man faller, faller, faller. Det tar aldrig riktigt slut.
Det är så det känns. Hela min personliga värld, en av dem, har rasat samman.
Det var en sådan dag idag. Nyss. För en timme sedan. Nästan exakt.
En av mina världar, min träningsvärld, har rasat samman. Tränaren som jag har, och har haft i fyra/fem år, ska sluta. Två träningar kvar, sen är det slut. Över.
Han är som en extrapappa - en man driver med all the time, men som man samtidigt kan berätta allt för. Alltså, om jag inte vill prata med mina egna föräldrar om något, typ att jag gillar att röka, så finns han alltid där. Alltid. Han skvallrar inte heller. Han är en av de få vuxna som tar mig seriöst. Han har en plats i mitt hjärta, det värker där. Jag går från att ha träffat honom nästan tre gånger i veckan till att inte träffa honom alls. Det gör ont. Faktiskt. Jag får en liten dålig känsla i magen, och det känns som att vädret lider med mig. Det gråter. Jag med, men jag gör det tyst. Inombords. För ingen här förstår. De har inte tränat gruppträningar på jättelänge, de har inte samma grej. Jag har vuxit med min träning, med den gruppen och tränaren jag har. Jag har seriöst haft stora motgångar med dem. Att han sa det så lugnt "jag kommer sluta".. Hela min värld. Poff. Borta. Där står jag, i ett hål. Ett mörkt hål. Vilken vuxen ska jag nu prata med?
Ingen. Jag är ensam.
Helt ensam i mörkret.
Förlåt för två helt irrelevanta och överdrivna inlägg. Men jag har lite överdrivna känslor för vissa saker.
Postat av: E
Åh, vad tråkigt. Hoppas att det löser sig. <3