Först var du en fågel, en fågel som vägrade gå i väg. Du hoppade runt oss, i drömmen. Du bara var där. Sedan, när jag vänder ryggen till och kollar igen, är du där. Du, i din rätta skepnad.

Du kollade på mig, med de ögonen jag saknat så mycket, med de ögonen som ingen kan ersätta. Med ditt speciella utseende, med dina vita streck. Åh, jag saknar dig. Min bästa vän.

Helt plötsligt, låg du sen på badrumsmattan. Blundande. Din mage rörde sig, men inte mycket. Jag lade handen på den, kunde känna att du levde. Jag tror jag log, men samtidigt kände jag hur ögonen tårades. Sedan vände jag mig om för att hämta något, men när jag åter igen kollade på dig igen låg du alldeles stilla. Du var död.

Många tårar senare, är du helt borta igen. Inget som ligger där på badrumsmattan. Ingen som är med mig. Bara jag, ensam. Igen i världen.

Men jag saknar och tänker på dig. Nästan varje dag.

Min bästa vän.

Att du aldrig berätta något, och alltid kom när jag var ledsen. Att du alltid, alltid, alltid bara fanns där.

Jag saknar dig, kissekatten. Mycket.