Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Men anledningen till att det går dåligt med maten är egentligen jag. Jag är inte tillräckligt stark för att motså god mat, kanske för att jag har levt på det så mycket. Det är ett beroende, ett dåligt ett, som jag hatar. Jag har levt mitt liv i tanken om att jag är perfekt som jag är. Sen insåg jag..

det stämmer ju inte. Jag är tjock, äcklig och misslyckad.

Innan var jag den minsta, smalaste i klassen. Alltid. Jag var aktiv hela tiden, hade antingen någon av mina 1000 aktiviteter att göra, kompisar eller läxor. Jag var alltid bäst i klassen, jag var den som gillade skolan. Jag gillade den faktiskt. Jag hade kanske inte världens snyggaste frisyr eller de nyaste kläderna, men jag var söt, det var jag.

Sen kom mellanstadiet. Min bästa kompis började umgås med andra, och jag som var så blyg hamnade i bakgrunden. Jag slutade på många av mina aktiviteter, men höll kvar vid en. Där misslyckades jag dock också. Jag upptäckte att det var roligare att spela Sims än att göra läxor eller umgås med kompisar. Mina småsyskon kom alltid i första hand, de skulle alltid bli runtskjutsade till allting, jag fick klara mig själv. Och som den blyga människa jag var, ringde jag aldrig någon kompis utan satt hemma hela helgerna och spelade Sims och åt mackor. Kul liv, liksom. Mackorna och min katt blev mina bästa kompisar. Jag kom in i puberteten. Började bråka hela tiden med mamma och pappa, skolan var det tråkigate som fanns. Mackor och Sims var mitt liv, jag var sällan ute om det inte var lov. Jag blev sämre i skolan, hamnade någonstans i mitten. Jag blev inte tjockast, men jag var inte smalast heller.

Plus minus noll. Det var vad jag blev.

Nu ångrar jag det, självklart, då det gjort mig till den skolhatande, misslyckade, tjocka, äckliga människa jag är idag. De åren av mackmissbruk (ja, det var ett missbruk. Jag åt inget annat än mackor), Sims och dåligt med syre har format mig.

Jag har blivit tjock, äcklig, ful och jag har börjat tröttna på skolan på riktigt. Jag hatar den, vill bara där i från. Är så trött på alla läxor, allt pluggande. Jag orkar helt enkelt inte med det. Jag kan inte motstå mackor, utan MÅSTE nästan förtära dem, om jag ser någon.

Jag får ångest, och ångest leder till äckeltankar och självdestruktiva tankar. Jag hatar det, och vill bara ifrån dem.

Men det går inte.