Jag är fan ensam. På riktigt. Med mina tankar, känslor och åsikter. Ingen IRL känner till dem. Ingen. Någon kommer nära sanningen på något sätt, men de är aldrig riktigt där. De bara tror de är det. För det är vad jag säger till dem. Jag orkar inte förklara allt för dem. Jag orkar verkligen inte, och jag orkar inte svara på frågor som jag vet kommer komma. Jag orkar inte. Därför ger jag upp, och säger att de har rätt. "Ja, så är det. Du har rätt. Jag ska sluta tänka på det sättet." Jag vet att de inte tror mig, jag ser deras skeptiska blickar. Jag är inte dum. Även om jag ibland önskar det var så. Vissa går på det, men inte alla. Vissa bryr  sig inte tillräckligt mycket för att orka gräva djupare ner, utan de tror på lögnen. Den är enklare att ta till sig. Sedan fortsätter de med sina liv som om inget har förändrats. De tror att jag kommer sluta tänka på ett speciellt sätt. Kanske är det de som är dumma.

De låtsas bry sig, för att sedan bara ignorera problemet. De tar inte ens itu med sina problem, låter andra göra det åt dem. För det är så de är uppvuxna. Jag med. Men jag försöker i alla fall. Mer än vad många av dem någonsin kommer göra. De kommer nöja sig med en lögn om att allt är bra, de kommer nöja sig med att fortsätta sina liv som om inget har hänt.

Jag orkar inte med dem. Jag orkar inte med dem.

De vill att jag ska sitta där och trösta dem när det behövs, de vill att jag ska torka deras tårar, säga att allt ska bli bra. Även fast de aldrig gjort så med mig. Bara för att jag säger att jag inte behöver hjälp. De måste fan vara helt borta, nu när jag tänker efter. Jag behöver hjälp. All hjälp jag kan få. Jag mår riktigt dåligt, jag behöver någon som finns där för mig. När det behövs. Men när jag säger "det är okej, jag behöver ingen hjälp" så rycker de på axlarna, reser sig upp, torkar av händerna och går sin väg. Medans jag ligger kvar på vägen, blodig och kall. Kan man föreställa sig, i alla fall. Jag har aldrig legat på en väg blodig och kall. Inte än så länge, i alla fall.

Inte konstigt att jag litar så mycket på msuiken nu för tiden. Den lämnar mig aldrig. Den finns där hela tiden, även om det bara är i bakgrunden. Den förändras inte, precis som mina minnen. Även om personerna som är med i dem gör det, stannar de alltid desamma. Musik och minnen. Det är mitt liv.

Musiken från min barndom, musiken från den tiden jag var lycklig.  Musiken jag har mina finaste minnen till. Minnena jag har till musiken, minnen som är lyckliga. Minnen som stannar.

Personer förändras genom tiden. Blir mer egoistiska, taskiga, blonda, ändrar hårfärg, klädstil, personlighet. Personer försvinner. Personer blir som de som de en gång hatade, de förändras till sin motsats. De börjar ignorera mig, hitta på ursäkter. De börjar försvinna, långsamt.

En dag är de bara helt borta. Jag saknar de gamla personerna jag älskade. Jag saknar dem verkligen. Men de finns inte där. Inte ens längst inne, de är borta. Det enda som finns kvar är mina minnen.