Jag är faktiskt lite förvånad över att jag fortfarande lever efter allt ätande i helgen. Min mage har blivit dubbelt så stor och jag höll på att börja gråta innan. Provade klänningar inför balen (och insåg hur tjock jag faktsikt är) och jag som alltid varit liten i kroppen (alltså när jag var liten) har alltid haft små storlekar. Men nu, på senaste åren, har jag ju blivit tjockare och tjockare och idag jag vet inte. Tjock, tjock, tjcok stod det över hela sepgeln och ångesten kröp sig in innanför min kropp, blandade sig med allt fett. Tårarna fanns seriöst där, men nej. Jag vågade inte gråta öppet i affären, och jag orkade inte gråta inför mamma. Så, de ligger där inne på lur och lär komma fram när som helst. Hatar det.