Marianna
Hej på dig. Och ja, jag ska bli smal. Någon dag.
Dock känner jag just nu för att kräkas, då jag tryckte i mig godis och mackor till mellis, fråga mig inte varför. Ni är välkomna att äcklas av mig.
Spy, spy, spy, stoppa fingrarna i halsen. Jag vill, ni förstår inte hur mycket jag vill. Men folk kommer hem snart, de får inte se, inte misstänka, inte tro. De ska bara vara. Tro att allt är normalt, att jag mår bra över fettet jag har överalt. Över att jag är tjock, fet, ful, äcklig och fettig. Usch, jag mår fan dåligt av bara tanken. Jag vill, men jag hittar inte motivationen. Hur gör man då? Finns det något att göra? Eller är det lika bra att börja svälta mig direkt?
Frukost
Då jag inte äger en matvåg får jag gissa på ett ungefär vad min frukost - ett green smith-äpple - väger, och därmed hur mycket kalorier.
Men enligt google var 185 det högsta ett mellanstort äpple med skal vägde, så jag chansar på det för att vara på den säkra sidan. Och enligt ShapeUp är det då 94 kcal. Plus en banan, som enligt ShapeUp innehåller 116 kcal. Sammanlagt har min frukost bestått av 210 kcal. Wehå, way tog go?
I'm back
Bitches, I'm back on track, fetare än någonsin, mer taggad på att gå ner än någonsin. Kött fyfan, nu ska det svettas.
Att få sin mamma att gråta.
Att få sin mamma att gråta måste vara den värsta grejen man kan göra. Hamnar jag och min bror i helvetet tillsammans för det, är det plåga nog. Jag orkar inte med honom mer, orkar inte. Äckel är han.
Wie
In - 1 & 1/2 dl vaniljyoghurt med massa kanel på, samt ett plommon.
Ut - simmat runt/varit i vattnet i nån timme, 17 grader.
Tror och hoppas att jag ligger på minus. Fyfan vilken bra dag, i alla fall. Love it. Och min kära hungerkänsla är tillbaka. ❤
In
In - två deciliter skånemejerier vaniljyoghurt med massa kanel på - 160 kcal.
Kyckling, en halvstor potatis och lite sallad. Ingen aning om kcal.
Ut - gått i typ en kvart. Blö.
Dålig människa? Ohja.
Jag gör det själv, men rätt omedvetet. Kommenterar folks utseende. Har aldrig tänkt på att det faktiskt sårar folk. Har alltid umgåtts mycket med killar, och då har jag dryga kommentarer som självförsvar. För att få dem att förstå att de sårar mig. Sedan är det svårt att sluta. Men jag vet att det sårar - så, jag vet inte varför det är svårt att sluta. Hatar mig själv lite, just nu. Tänk om jag fått någon att må dåligt? Att börja gråta, såsom jag gjorde? Så som jag gör? Åh. Orkar inte. Skuldkänslor kryper i mig, i min mage. Fladdrar, bränner, gör sönder. Tänk om, tänk att, tänk när? Ångest, när ska jag säga förlåt? När får jag mitt förlåt?
När ska hon förstå, att hon favoriserar? Gah. För många tankar. För mycket skuld.
Skulle sitta bra med en kula i huvudet.
I solen
Ligger i solen i trädgården och solar fettet efter en kort cykel- + löprunda. Fyfan vad skönt livet är.
Plus en jävla massa
Vågen visar 53,3 och jag vill bara skjuta mig själv i huvudet. Hade varit så jävla mycket bättre.
Eller åtminstone skrika. Men nej då, för nu sitter jag här hos mormor och morfar och ska vara snäll.
Medan jag inombords dör lite hela tiden.
Back on track
Åt frukost, ca en dl vaniljyoghurt med kanel i samt en havre-knäcke-sak. Tänkte ta en brödbit, franskbröbulle, men jag var stark. Det fick mig att bestämma mig - jag ska klara det här. Jag ÄR stark.
Var ute och sprang 2,2 km, inte så mycket, men oj vad skönt det var. Och jag förbrännde ändå rätt mycket, vilket gör mig stolt, haha. Så nu ligger jag på -13, och mitt maximum-intag är 1000 nu under sommaren. Helst under 750, men bli det kritiskt så är 1000 verkligen max. Det känns bra. Jag klarar detta.
Ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig, barnet som bor där och stumt skriker "hör mig!"
Jag saknar min barndom. Slippa allt detta med mat, tankarna, kaloriräknandet, problemen. När det värsta man bråkade om var vilken figur man skulle vara när man lekte, när tankarna om att de som alltid varit ens närmaste vänner skulle försvinna inte fanns, när man grät för att man skrapat upp knäet, inte för att man skrapat upp sig själv och man inte hade ett stort, tomt hål inom sig som bara växer och växer. Som tar över allt mer och säger att man inte är perfekt längre, inte fin, bara tjock, ful och äcklig. När pengar inte var ett problem och det värsta som kunde hända var att mamma kom och hämtade en försent på dagis eller skolan. När man inte ens hade tanken på att en person i närheten skulle dö, och döden var ett näst intill okänt begrepp.
Jag saknar det. Och efter en vecka av kärlek, i år igen, har jag ännu ett perspektiv på livet. Ännu ett sätt att se på saker och ting.
Och jo. Jag är tillbak nu.
